Det är månad eller kanske 5 veckor sen jag körde. Det känns som det är jättelänge sen. Men nu börjar jag komma igång igen. För först vilade jag, sen var jag lite lat och vilade lite extra och sen körde jag igång med ordentlig rehab dvs bara prattempo på passen och mycket rehabövningar, så mycket att jag fick grym träningsvärk. Och efter det körde jag en lättare förkylning med halsont. Nu kommer jag blanda friskt med spinning, jogg och mina rehab övningar närmsta tiden och även klämma in lite simträning, så ser varjefall planen ut.
Men i onsdags hade jag riktigt kul, då var jag och körde ett pass på det här bandet! (Se bild)
Det här löpband är så fiffigt att du kan ta bort belastning och köra på utan att ha ont. Jag tog bort mellan 25-30% av min vikt och kunde då köra intervaller utan att få ont!

Här kommer en något sen racerapport.

Vi åker ner till Kalmar redan på onsdagen och installerar oss i en stuga på Stensö Camping.
Mina förberedelser har inte varit de bästa, har dragits med en bråkande höft och fått behandling för det halva våren.
Och det har på slutet även strulat med rygg och knä. På slutet kunde jag inte springa mer än ett par km i sträck innan jag var tvungen att stanna.
Då jobbets sjukgymnast/kiropraktor och även naprapaten hade semester fick jag tips om en sjukgymnast med inriktning idrott.
Jag fick tack och lov en snabb tid innan Ångaloppet och framförallt Kalmar.
Mina tankar var om jag skulle vila och hoppa över Ånga och satsa allt på Kalmar.
Det tyckte inte alls sjukgymnasten, han tyckte tvärtom att jag skulle köra Ånga som ett test!
Tack för det, för swimrun var ju sjukt kul och det funkade bra även om jag kände av knät.
Jag fick hjälp att tejpa knät, kändes bra!

Veckan innan Kalmar fick jag även hjälp att tejpa om knät! Det var Tanja som kom hem och hjälpte mig med det, även hon sjukgymnast och vän. Tack Tanja!

Ok, tillbaka till Kalmar och racet!
Dagarna innan handlade bara om att vila, gå på pre-race möte, kolla in mässan och framförallt äta och dricka!

Fredag och det var dags att checka in cykeln och bike/run påsarna.
När det var gjort kändes det rätt bra, nu var det bara att fokusera på det som skulle med till simningen på lördagmorgonen.

Jag tyckte vi hade mycket tid över på fredagen och tyckte vi skulle ta en tur till Öland och kolla in cykelbanan, bra eller dåligt?
Långt var det i varjefall.

Tillbaka i stugan och nu var det bara sova kvar, sen var det dags!
Det som oroade mig mest var benet. Men även simning och cykling hade det varit klent med.
Men jag vet att jag är uthållig och målet var att ta mig hela vägen.
Tiden var inte så viktig!
Och jag funderade en del på om det kunde bli lika personligt som 2003, då stod folket verkligen och hejade och peppade längst vägen och jag minns speciellt några som verkligen hejade! Kunde det bli lika bra?

Sover skapligt bra och när klockan ringer är det bara att kliva upp. Nu äntligen raceday!!

Vi tar bilen in till starten, täcker av cyklarna och lämnar flaskor och energi!
Går ner till starten och tar på våtdräkten.
Ställer oss i den grupp som passar oss, i mitt fall 1.45 eftersom jag ska brösta.
Det rullar på bra och snart är det dags att kliva ner i vattnet och börja simma!
Skönt, nu är vi igång. Känns bra! Jag tappar bort Niclas väldigt snabbt, han ska blanda crawl och bröst.
Jag simmar på boj för boj och det känns bra!
Jag kör mitt lopp under simningen, och sen är det dags att kliva upp och växla till cyklingen.
Det blir lite speciell känsla när jag kliver upp ur vattnet, jag halvjoggar bort till min blå bike-påse, hämtar den, tar av mig våtdräkten och torkar fötterna. På med strumpor och cykelskor! Känns kul att börja cykla, vi ska ju över Ölandsbron snart, spännande. En bit innan bron hör jag Kent som hejar.

Det känns lite speciellt att cykla på bron och jag trampar på och tycker inte alls att den var så jobbig som jag trodde innan. Väl på Öland står det folk i varenda liten by och hejar, jag kommer på mig själv att här cyklar jag runt och ler.

Det är dock lite blåsigt, men jag håller modet uppe och tycker att det är riktigt kul.
Jag äter och dricker bra, plockar energikakor och banan på nästan varenda kontroll.
Jag var lite orolig för om jag inte skulle fixa det bra och tänker att Niclas skulle vara stolt om han såg mig på vätskekontrollerna! :)
Jag hade även med egen energi i i form av snickers som jag delat i bitar och nötkräm, mycket gott!

Jag funderar lite på när Niclas ska komma, såg att hans cykel stod kvar när jag gav mig ut!
Men milen tickar på och jag inser efter 9 mil att Niclas inte kommer komma, blir orolig och hoppas att det inte hänt något allvarligt.
Men inser också att det finns otroligt mycket funkisar så han kommer få hjälp om det behövs.

Jag trampar förbi Segerstad och funderar på vart Kenneth har sin sommarstuga (klubbkompis i löparklubben)
Man hinner ju fundera väldigt mycket under 18 mil, men allra mest är det bara positiva tankar, jag känner aldrig att det blir för jobbigt och att jag vill kliva av! Det är mer att 18 mil på cykel är långt.
När jag ska över bron igen så cyklar en man förbi och säger att det är mörkt på bron och det kom en rejäl skur med inslag av hagel.
Tillbaka i Kalmar återstår 6 mil cykling och bättre väder igen. Jag har fortfarande gott humör och trampar på, dock var cyklingen på Öland roligare.
På slutet cyklar jag om en tjej som ropar " du ser stark ut" och det ger mig kraft och jag cyklar om ett par till.
Jag tänker på att där kämpar hon och hejar på mig! Det är stort! Träffar även på henne senare och hon säger även då att jag såg stark ut!

Kommer in mot växlingsområdet och jag känner att äntligen ska jag få springa, de som jag gillar allra mest. Men också det som oroat mig mest pga skadan.

Jag kliver av cykeln och tackar den för ett bra samarbet, lämnar den på min plats för att springa till min röda run-påse. Byter till mina kompressionsstrumpor och tar på mig den nyinköpta löparkepsen, den är sjukt skön!
Och tar förstås på mig mina löparskor, jag har haft svårt att välja vilka jag skulle ta och har packat ner två par, men hade nog redan gjort mitt val när jag packade påsen!
Jag ger mig ut på löpningen och jag känner sån glädje, sen att man börjar med ett varv genom stan och värsta publiken bidrar ju till att det bli sjukt härlig stämmning.
När jag kommer ut från stan och ser 4 km skylten känns det lite kämpigt!
Men jag släpper det snabbt och tuggar på.
Min plan är att springa mellan kontrollerna och gå när jag äter och dricker och hoppas benet gillar min plan.

Det är sån grym stämmning där ute på banan, jag ler och njuter!
Var det bra stämmning 2003, så är det här grym stämmning! Helt galet!
Jag bjuder på några moves och dansar på Kalmars gator!
Folket har ju fullkomligt parkerat sig utmed banan.
De har lyft ut bord och stolar och musikanläggningar!
Det är helt galet, jag vill verkligen att ni ska känna stämningen!

Jag brukar ju normalt springa med musik i öronen, men det får man inte här och jag funderar på hur jag ska klara mig.
Men det visar sig inte vara några problem alls.
Folket har fixat allt, jag tuggar på med min plan och det funkar än så länge bra.
Jag får mitt första armband som talar om att jag sprungit mitt första varv, nu närmar jag mig stan igen och där står min underbara man och hejar, vi byter några snabba ord och jag förstår att simningen i den lånade våtdräkten och kramp ställt till det på simningen.


Själv har jag fått en blåsa under foten, jag känner den och den stör mig lite mer inne i stan på kullerstenarna, men å andra sidan blir man grymt peppad av allt folk.
Dessutom står mitt namn Ulrika på nummerlappen så det hejas på bra.
När någon sen ropar Ullis känns det lite extra bra för då vet jag att det är någon jag känner!
Och det ger lite extra energi. Tack för hejarrop familjen Bång och Krister.
Niclas hejar på flera ställen i stan och det betyder förstås massor.

Vid 17 km börjar jag känna av knät och måste ibland gå lite mellan kontrollerna, jag har ingen koll alls på tiden då klockan strulade utan har bara koll på mitt tempo.
För jag vill hålla tempot uppe även när jag går.
Jag tuggar på och njuter fortfarande även om knät stör mig emellanåt.
Man passerar stan tre gånger och då passerar man även målet.

Dags att ge sig ut på sista varvet, jag har ätit och druckit bra hela dagen.
På löpningen håller jag mig till sportdryck och vatten i början, men byter sen till chips och Cola, det är ju trots allt lördag ;)
Jag har under dagen mått toppen och fått i mig det jag behöver.
Jag mår oförskämt bra faktiskt.

När det är ca 8 km kvar passerar jag min klubbkompis Johan och säger " nu ska vi plocka den där jäkla medaljen" det Johan sa till oss på pre-race mötet. Johan har dock magsmärtor och får kämpa. Han har kört 11 ironman så han om någon vet hur det funkar och har aldrig haft såna problem innan. (Johan har dessutom svarat på alla min frågor, tack Johan) några dagar senare kan man läsa i tidningen att flera haft problem med magen och att det förmodligen beror på mat som serverats. Mycket trist.

Jag tuggar vidare och får mitt sista armband nummer 3, och nu är det nära typ 4 km kvar.
Jag ler mer än någonsin nu och folket är fortfarande ute och hejar.
När jag närmar mig stan ser jag Niclas han viftar och hejar för fullt och jag ler och ler!
Kommer in i stan för sista gången, nu ska jag snart få springa in på den blå mattan, men först ska jag springa lite till och njuta av hela stan. Kalmar fullkomligt kokar! Det är helt galet och magiskt!
Springer gågatan upp som är avspärrad för oss löpare och på sidorna står det fullt med folk som hejar, jag hamnar i ett glädjerus och sprutar förbi en snubbe och bara ler. Kommer in på blå mattan och läktaren är full gör hive five med speakern och sträcker upp armarna!

I am an IRONMAN.

Får till ett glädjeskutt på slutet ( skrattar gott när jag ser filmen) får min medalj och en stor kram! Medaljen är fantastisk fin och med tyngd! Blir omhändertagen av en kvinna som kommer med värmefilt och vatten, jag blir fotad och hon visar mig vidare i athletic garden, där finns duschar, isbad, soppa, pizza, öl, godis, Cola och säkert mycket mer.

Jag försöker äta lite, inte allt för lätt. Det kommer fram en flicka och undrar om jag vill ha något mer, och hon hämtar snällt godis och cola till mig.
Jag har lite svårt att äta, och bestämmer mig för massage, helt underbart.
Sätter mig på en bänk och ska ringa Niclas och då kommer Johan.
Vi sitter där och pratar en stund och Johan grattar till klubbguldet, men jag tror att min tid är 14.23 och då är det ju Johan som fått guldet.
Det är ju olika starttider så även om jag kom först i mål så kan Johan får bättre tid eftersom vi startar olika tider.
Men sen visar det sig att min tid var 14.03, snacka om att inte ha koll på tiden.
Och jag får guldet i klubbmästerskapet.
Men Johan kämpade grymt bra med sina magbesvär.

Vi går ut och letar reda på våra nära och kära och sen är det bara att ge sig iväg och hämta cykel och påsar!
Hem till stugan och försöka sova, vilket inte är helt lätt!
Jag är hungrig, men inget i kylen tilltalar mig!

Kroppen är lite stel och trött dagen efter, men det som stör mig mest är den gigantiska blåsan under foten, den är ca 8 cm lång.
Det som också händer dagen efter är att jag är grymt hungrig och klockan 6.30 väcker jag Niclas och säger att vi ska till Mc Donalds
och äta frukost.
Vi äter frukost och tänkte sen besöka mässan för inköp av ytterligare en tröja! Framme vid mässan är det kö och vi förstår inte riktigt varför, men inser sen att det är nu man kan anmäla sig till nästa år!
Niclas och jag tittar på varann och han vill ha revansch och jag är inte speciellt svårövertalad.
Vi följer strömmen förbi shoppingen och vidare till anmälan 2015.

Sådärja! Klart!


Stort tack till alla funkisar och hela arrangemanget! Världsklass!
Tack till sjukgymnaster, till dem som hejade speciellt på mig och till alla dem som gjorde så Kalmar kokade!
Och sist men långt från minst, tack till Niclas!!

Ibland får jag för mig att jag ska blogga, i första hand om träningen! Men så helt plötsligt har jag lagt av med bloggandet och undrar vem som egentligen vill läsa min blogg!

Så var det då dags för kungsholmen, jag kände mig inte riktigt redo. Jag visste att jag skulle klara längden förstås, men det finns inte mycket fart i kroppen.
Familjen Ullbrand hämtade upp mig kl 08:00 vid butiken.
Först ut den här dagen på banan var barnen Ullband, och dem var riktigt duktiga allihop!

Sen hade vi lite tid över innan vårat lopp skulle dra igång, en del av tiden gick åt till att fundera på vilka skor jag skulle ha.
Lätta eller lite mindre lätta, valet föll tillslut på dem lätta!
En annan fråga var hur mycket kläder för det var fint väder, byxor hade jag bara långa så det var inte mycket att fundera på.
Men skulle jag ha bara tävlingslinnet eller tröja under!
Maria valde snabbt att ha tröja under och funderade nog inte så mycket på just den biten då hon är lite frusen av sig!
Jag velade lite fram och tillbaka, men valde tillslut att ha en tunn tröja under, jag kunde ju ändå dra upp ärmarna!

Så hade vi nu tagit oss till startfållan, jag, Maria och hennes man Daniel som för övrigt inte tränat någon löpning på väldigt länge och som längst sprungit 15 km.

I starten hör jag också att speakern (Lorenzo) säger att vi inte får ha musik i öronen pga trafiken.
Jag som alltid brukar springa med musik.

Han säger också att han ser att många är välklädda, och säger att har ni möjlighet att lämna kläder till någon gör det!
Nu hör inte jag till dem välklädda, men jag börjar genast fundera på min tröja, jag borde tagit av mig den!

Men jag tänker att jag kan slänga av mig den vid varvningen, och PANG där går starten!

Och åter till tröjan, jag inser snabbt efter ca 1 km att jag vill ta av mig tröjan och börjar i farten ta av mig linnet och hänger det i byxlinningen och av med tröjan och på med linnet!
Knyter tröjan runt midjan och pustar ut, nu känns det bra :)

Jag tuggar på och tycker att det går lite för fort, jag kommer inte orka hålla farten hela loppet, men det känns bra och jag springer på.
När jag kommer till ca 6 km får jag hejarrop av Kjelle och Snigel ( nu kommer jag inte på ditt riktiga namn, någon hjälp mig)
Jag blir väldigt glad och peppad!
Jag var ju själv med i Studenterna förut (klubben som arrangerar loppet) så det är också lite kul att se om jag känner igen någon funkis!

Jag fortsätter att springa på och tänker att i backarna ska jag verkligen släppa på och rulla, det går riktigt bra :)
Så kommer jag till varvningen och fortsätter ut på andra varvet ( där slänger jag också tröjan). Tänker att mitt nästa mål är att ta mig till 15 km skylten och jag är lite förvånad över att det fortfarande känns så bra i kroppen.
Nu springer jag också om folk hela tiden och bara det är peppande!
När jag kommer fram till 15 km blir nästa anhalt att passera Kjelle och Snigel som förstås hejar och jag blir peppad!
Straxt efter 16 km får jag vatten av Christin som också hejar! Det känns riktigt bra nu :)

Fortsätter och vid 18 km blir jag trött för första gången på loppet, om ni förstår vad jag menar! Trött på riktigt!
Jag tar en gelgodis och sänker farten i backen upp, men efter toppen ska jag rulla ner för backen :)
Och det känns lite bättre igen, jag fortsätter att springa om folk!

Och nu kommer jag ner till Rålis och det är bara en liten, liten bit kvar!
Jag trycker på lite extra i hopp om att kunna komma under 1:50, men det gick inte riktigt.
Klockan stannar på 1:50:16
Jag får medalj av Karnfält och han får en svettig kram! Sonja får också en kram :)

Min första tanke var att jag missade dem där 16 sekunderna, men jag inser att jag faktiskt har sprungit betydligt bättre än jag kunde drömma om just nu och kroppen känns i stort sett bra hela vägen!
Och det här är verkligen en bit på Vägen tillbaka.....

Maria och Daniel gjorde riktigt bra lopp! Bra jobbat!!
Alla nöjda och glad!

Tack familjen Ullbrand för en trevlig dag!

Och tack till Studenterna för ett riktigt bra lopp på alla sätt och vis!!
Kul att träffa några gamla klubbkompisar!
Både före, under och efter loppet! :)

I dag gick en del av dagens långpass på sörmlandsleden.
Fantastisk miljö!
Jag startade i Vagnhärad, hämtade upp Niclas vid Åda och sen sprang vi ut mot Stensunds!
Det var lite småsegt emellanåt och jag var glad att vi valde en lite annorlunda runda i dag!
När vi sen kom ut till Stensunds så var det helt fantastisk och där ifrån fortsatte vi i skogen och kom senare ut i Trosa!
Vi fortsatte till Åda där vi hade bilen!
Åkte tillbaka till Trosa och köpte lunch på Trossen! Salladsbuffen där är toppen!
Sen blev det en stunds vila innan det var dags att klara av dagens gympass!
Jag funderade lite på vad jag skulle köra för uppv. cykla är rätt tråkigt, rodden är inte riktigt bra för min baksida och löpning är ju kul, så löpning fick det bli!
Vi körde på bra på gymmet!

I dag påminde jag mig själv om vad mitt mål är!
Jag vill ju ta mig tillbaka till gammal form!
Och det betyder att jag kommer få slita!
Men jag ska se till att behålla glädjen hela vägen!

Och på lördag är det dags för Kungsholmen Runt! Hjälp vad fort tiden har gått!
Jag räknar inte med någon toppentid, men jag ska öva på att tävla igen!
Fortfarande lugn, men det lär nog ändra sig :)

Ta hand om varann och ha kul!!

Fint sällskap och härlig utsikt.

Hela veckan har det blivit morgonträning på gymmet!
Kan man starta dagen på ett bättre sätt, jag mår så jäkla bra av morgonträning!
Men jag har förstår sprungit lite också!
I tisdag tränade jag med klubben på banan i Trosa, långa intervaller!
Jobbigt med skönt att få dem gjorda!
Jag känner att jag ligger efter lite i min maraträning, inte så lite heller!
Men jag får helt enkelt göra det bästa av det!
Och i torsdags var vi några från klubben som sprang vårat lopp, Hedebyloppet!
Det kommer gå den 15 juni, kolla gärna på hemsidan hedebyloppet.se

I dag har jag hjälpt till i butiken, galet mycket folk!
Det är så roligt med alla kunder! Och en del åker faktiskt långt för att komma till våran butik på landet :)
Men idag var det hel klart en rekorddag i butiken! Fantastiskt!

Och i kväll blev det ett pass på gymmet!

Nu ska jag gå ner i min lilla målarbod och påbörja ett nytt målarprojekt!

Ta hand om varann!

Att jag gillar 2xu vet väl alla och häromdagen kom den här till mig!

Så var det så dags att hämta hem husvagnen, jag tycker att det är så tråkigt att packa ihop allt!
Eller allt, det är faktiskt Niclas som gör det mesta om jag ska vara ärlig!
Med förtältet varjefall, jag fixar det som behöva fixas inne i vagnen!
Vi åkte varjefall upp på lördagen när butiken stängt!
Felix och hans kusin Emil i Sandviken hade pratat ihop sig och vi skulle lämna honom där!
När vi kom fram till Sandviken stod middagen på bordet och som alltid trevligt att träffa familjen Holck.
Vi kom fram ganska sent till Mora så det var bara att bädda ner sig!
Men vi var uppe
med tuppen och tog en morgonpromenad!
Riktigt skönt och härligt med sol, promenaden avslutades med frukost på Mora parken!
Sen var det dags att plocka ihop och åka och hämta Felix!
Vi fick lunch och kaffe! Tack :)
Sen tog det en evighet innan vi kom hem, vi stannade även till på dragon gate. Jag tror det hette så, Niclas behövde pausa och Felix var hungrig!
Men efter att ha läst kommentarerna efter Niclas incheckningen på fejjan började vi ångra oss!
Och då hade vi redan fått maten!
Så det blev inte mycket till mat där!
Och det lär inte bli fler besök.
Sen blev jag orolig för att vi skulle bli magsjuka!
Men det är vi inte än varjefall!

Äntligen hemma, men sent och det blev direkt till gymmet för dagens pass!
Jag tycker det var segt, det tar på kroppen att åka bil!

Det är också sjukt segt att släpa runt på husvagn, kanske borde göra oss av med den!

Men nu vill jag sova :)

I morse blev det ett morgonpass på gymmet med Niclas!
Lite piggare i dag och kunde köra på bra! Härligt :)
Sen blev det bråttom till butiken, enklaresport.
Jag var tvungen att åka hem en sväng och lämna lite grejer och passade även på att åka ner till Trossen och för att köpa plocksallad till lunch!
Så himla fräscht på Trossen, mycket gott att välja på!

Sen mötte jag Maria som talade om att det var mycket i butiken och Niclas var i behov av hjälp!
Så när jag väl kom dit var det bara att sätta fart!
Riktigt kul!
Kul också när det är kunder som åkt en bit för att dem verkligen vill komma till våran butik på landet :)

Hade även besök av några killar från Stockholm som hoppar och trixar lite!
Dem hade verkligen tålamod och fick vänta en stund, men som plåster på såret bjöd jag på dricka och dem verkade nöjda!
Deras ärende gällde ett samarbete så jag förstår att dem snällt väntade :)
Och dem gick inte hem med tomma händer varjefall :)

Ta hand om varann!