Alla inlägg under augusti 2014

Av Ullis Bernhardsson - 31 augusti 2014 20:56

Här kommer en något sen racerapport.

Vi åker ner till Kalmar redan på onsdagen och installerar oss i en stuga på Stensö Camping.
Mina förberedelser har inte varit de bästa, har dragits med en bråkande höft och fått behandling för det halva våren.
Och det har på slutet även strulat med rygg och knä. På slutet kunde jag inte springa mer än ett par km i sträck innan jag var tvungen att stanna.
Då jobbets sjukgymnast/kiropraktor och även naprapaten hade semester fick jag tips om en sjukgymnast med inriktning idrott.
Jag fick tack och lov en snabb tid innan Ångaloppet och framförallt Kalmar.
Mina tankar var om jag skulle vila och hoppa över Ånga och satsa allt på Kalmar.
Det tyckte inte alls sjukgymnasten, han tyckte tvärtom att jag skulle köra Ånga som ett test!
Tack för det, för swimrun var ju sjukt kul och det funkade bra även om jag kände av knät.
Jag fick hjälp att tejpa knät, kändes bra!

Veckan innan Kalmar fick jag även hjälp att tejpa om knät! Det var Tanja som kom hem och hjälpte mig med det, även hon sjukgymnast och vän. Tack Tanja!

Ok, tillbaka till Kalmar och racet!
Dagarna innan handlade bara om att vila, gå på pre-race möte, kolla in mässan och framförallt äta och dricka!

Fredag och det var dags att checka in cykeln och bike/run påsarna.
När det var gjort kändes det rätt bra, nu var det bara att fokusera på det som skulle med till simningen på lördagmorgonen.

Jag tyckte vi hade mycket tid över på fredagen och tyckte vi skulle ta en tur till Öland och kolla in cykelbanan, bra eller dåligt?
Långt var det i varjefall.

Tillbaka i stugan och nu var det bara sova kvar, sen var det dags!
Det som oroade mig mest var benet. Men även simning och cykling hade det varit klent med.
Men jag vet att jag är uthållig och målet var att ta mig hela vägen.
Tiden var inte så viktig!
Och jag funderade en del på om det kunde bli lika personligt som 2003, då stod folket verkligen och hejade och peppade längst vägen och jag minns speciellt några som verkligen hejade! Kunde det bli lika bra?

Sover skapligt bra och när klockan ringer är det bara att kliva upp. Nu äntligen raceday!!

Vi tar bilen in till starten, täcker av cyklarna och lämnar flaskor och energi!
Går ner till starten och tar på våtdräkten.
Ställer oss i den grupp som passar oss, i mitt fall 1.45 eftersom jag ska brösta.
Det rullar på bra och snart är det dags att kliva ner i vattnet och börja simma!
Skönt, nu är vi igång. Känns bra! Jag tappar bort Niclas väldigt snabbt, han ska blanda crawl och bröst.
Jag simmar på boj för boj och det känns bra!
Jag kör mitt lopp under simningen, och sen är det dags att kliva upp och växla till cyklingen.
Det blir lite speciell känsla när jag kliver upp ur vattnet, jag halvjoggar bort till min blå bike-påse, hämtar den, tar av mig våtdräkten och torkar fötterna. På med strumpor och cykelskor! Känns kul att börja cykla, vi ska ju över Ölandsbron snart, spännande. En bit innan bron hör jag Kent som hejar.

Det känns lite speciellt att cykla på bron och jag trampar på och tycker inte alls att den var så jobbig som jag trodde innan. Väl på Öland står det folk i varenda liten by och hejar, jag kommer på mig själv att här cyklar jag runt och ler.

Det är dock lite blåsigt, men jag håller modet uppe och tycker att det är riktigt kul.
Jag äter och dricker bra, plockar energikakor och banan på nästan varenda kontroll.
Jag var lite orolig för om jag inte skulle fixa det bra och tänker att Niclas skulle vara stolt om han såg mig på vätskekontrollerna! :)
Jag hade även med egen energi i i form av snickers som jag delat i bitar och nötkräm, mycket gott!

Jag funderar lite på när Niclas ska komma, såg att hans cykel stod kvar när jag gav mig ut!
Men milen tickar på och jag inser efter 9 mil att Niclas inte kommer komma, blir orolig och hoppas att det inte hänt något allvarligt.
Men inser också att det finns otroligt mycket funkisar så han kommer få hjälp om det behövs.

Jag trampar förbi Segerstad och funderar på vart Kenneth har sin sommarstuga (klubbkompis i löparklubben)
Man hinner ju fundera väldigt mycket under 18 mil, men allra mest är det bara positiva tankar, jag känner aldrig att det blir för jobbigt och att jag vill kliva av! Det är mer att 18 mil på cykel är långt.
När jag ska över bron igen så cyklar en man förbi och säger att det är mörkt på bron och det kom en rejäl skur med inslag av hagel.
Tillbaka i Kalmar återstår 6 mil cykling och bättre väder igen. Jag har fortfarande gott humör och trampar på, dock var cyklingen på Öland roligare.
På slutet cyklar jag om en tjej som ropar " du ser stark ut" och det ger mig kraft och jag cyklar om ett par till.
Jag tänker på att där kämpar hon och hejar på mig! Det är stort! Träffar även på henne senare och hon säger även då att jag såg stark ut!

Kommer in mot växlingsområdet och jag känner att äntligen ska jag få springa, de som jag gillar allra mest. Men också det som oroat mig mest pga skadan.

Jag kliver av cykeln och tackar den för ett bra samarbet, lämnar den på min plats för att springa till min röda run-påse. Byter till mina kompressionsstrumpor och tar på mig den nyinköpta löparkepsen, den är sjukt skön!
Och tar förstås på mig mina löparskor, jag har haft svårt att välja vilka jag skulle ta och har packat ner två par, men hade nog redan gjort mitt val när jag packade påsen!
Jag ger mig ut på löpningen och jag känner sån glädje, sen att man börjar med ett varv genom stan och värsta publiken bidrar ju till att det bli sjukt härlig stämmning.
När jag kommer ut från stan och ser 4 km skylten känns det lite kämpigt!
Men jag släpper det snabbt och tuggar på.
Min plan är att springa mellan kontrollerna och gå när jag äter och dricker och hoppas benet gillar min plan.

Det är sån grym stämmning där ute på banan, jag ler och njuter!
Var det bra stämmning 2003, så är det här grym stämmning! Helt galet!
Jag bjuder på några moves och dansar på Kalmars gator!
Folket har ju fullkomligt parkerat sig utmed banan.
De har lyft ut bord och stolar och musikanläggningar!
Det är helt galet, jag vill verkligen att ni ska känna stämningen!

Jag brukar ju normalt springa med musik i öronen, men det får man inte här och jag funderar på hur jag ska klara mig.
Men det visar sig inte vara några problem alls.
Folket har fixat allt, jag tuggar på med min plan och det funkar än så länge bra.
Jag får mitt första armband som talar om att jag sprungit mitt första varv, nu närmar jag mig stan igen och där står min underbara man och hejar, vi byter några snabba ord och jag förstår att simningen i den lånade våtdräkten och kramp ställt till det på simningen.


Själv har jag fått en blåsa under foten, jag känner den och den stör mig lite mer inne i stan på kullerstenarna, men å andra sidan blir man grymt peppad av allt folk.
Dessutom står mitt namn Ulrika på nummerlappen så det hejas på bra.
När någon sen ropar Ullis känns det lite extra bra för då vet jag att det är någon jag känner!
Och det ger lite extra energi. Tack för hejarrop familjen Bång och Krister.
Niclas hejar på flera ställen i stan och det betyder förstås massor.

Vid 17 km börjar jag känna av knät och måste ibland gå lite mellan kontrollerna, jag har ingen koll alls på tiden då klockan strulade utan har bara koll på mitt tempo.
För jag vill hålla tempot uppe även när jag går.
Jag tuggar på och njuter fortfarande även om knät stör mig emellanåt.
Man passerar stan tre gånger och då passerar man även målet.

Dags att ge sig ut på sista varvet, jag har ätit och druckit bra hela dagen.
På löpningen håller jag mig till sportdryck och vatten i början, men byter sen till chips och Cola, det är ju trots allt lördag ;)
Jag har under dagen mått toppen och fått i mig det jag behöver.
Jag mår oförskämt bra faktiskt.

När det är ca 8 km kvar passerar jag min klubbkompis Johan och säger " nu ska vi plocka den där jäkla medaljen" det Johan sa till oss på pre-race mötet. Johan har dock magsmärtor och får kämpa. Han har kört 11 ironman så han om någon vet hur det funkar och har aldrig haft såna problem innan. (Johan har dessutom svarat på alla min frågor, tack Johan) några dagar senare kan man läsa i tidningen att flera haft problem med magen och att det förmodligen beror på mat som serverats. Mycket trist.

Jag tuggar vidare och får mitt sista armband nummer 3, och nu är det nära typ 4 km kvar.
Jag ler mer än någonsin nu och folket är fortfarande ute och hejar.
När jag närmar mig stan ser jag Niclas han viftar och hejar för fullt och jag ler och ler!
Kommer in i stan för sista gången, nu ska jag snart få springa in på den blå mattan, men först ska jag springa lite till och njuta av hela stan. Kalmar fullkomligt kokar! Det är helt galet och magiskt!
Springer gågatan upp som är avspärrad för oss löpare och på sidorna står det fullt med folk som hejar, jag hamnar i ett glädjerus och sprutar förbi en snubbe och bara ler. Kommer in på blå mattan och läktaren är full gör hive five med speakern och sträcker upp armarna!

I am an IRONMAN.

Får till ett glädjeskutt på slutet ( skrattar gott när jag ser filmen) får min medalj och en stor kram! Medaljen är fantastisk fin och med tyngd! Blir omhändertagen av en kvinna som kommer med värmefilt och vatten, jag blir fotad och hon visar mig vidare i athletic garden, där finns duschar, isbad, soppa, pizza, öl, godis, Cola och säkert mycket mer.

Jag försöker äta lite, inte allt för lätt. Det kommer fram en flicka och undrar om jag vill ha något mer, och hon hämtar snällt godis och cola till mig.
Jag har lite svårt att äta, och bestämmer mig för massage, helt underbart.
Sätter mig på en bänk och ska ringa Niclas och då kommer Johan.
Vi sitter där och pratar en stund och Johan grattar till klubbguldet, men jag tror att min tid är 14.23 och då är det ju Johan som fått guldet.
Det är ju olika starttider så även om jag kom först i mål så kan Johan får bättre tid eftersom vi startar olika tider.
Men sen visar det sig att min tid var 14.03, snacka om att inte ha koll på tiden.
Och jag får guldet i klubbmästerskapet.
Men Johan kämpade grymt bra med sina magbesvär.

Vi går ut och letar reda på våra nära och kära och sen är det bara att ge sig iväg och hämta cykel och påsar!
Hem till stugan och försöka sova, vilket inte är helt lätt!
Jag är hungrig, men inget i kylen tilltalar mig!

Kroppen är lite stel och trött dagen efter, men det som stör mig mest är den gigantiska blåsan under foten, den är ca 8 cm lång.
Det som också händer dagen efter är att jag är grymt hungrig och klockan 6.30 väcker jag Niclas och säger att vi ska till Mc Donalds
och äta frukost.
Vi äter frukost och tänkte sen besöka mässan för inköp av ytterligare en tröja! Framme vid mässan är det kö och vi förstår inte riktigt varför, men inser sen att det är nu man kan anmäla sig till nästa år!
Niclas och jag tittar på varann och han vill ha revansch och jag är inte speciellt svårövertalad.
Vi följer strömmen förbi shoppingen och vidare till anmälan 2015.

Sådärja! Klart!


Stort tack till alla funkisar och hela arrangemanget! Världsklass!
Tack till sjukgymnaster, till dem som hejade speciellt på mig och till alla dem som gjorde så Kalmar kokade!
Och sist men långt från minst, tack till Niclas!!

Skapa flashcards