Tisdag 8 mars, internationella kvinnodagen!

Efter en lång segdragen process med min höft var det visst kortisonspruta som nu gällde.
Har stretchat, kört stötvågor och vilat från löpning.
Fick till mig att det skulle ta ca en vecka innan jag skulle bli kallad, men ingen tid kom och veckorna gick. När jag sen kollade av läget så var ingen remiss skickad.
Fråga mig inte varför, jag skulle ändå bara gissa :)
Men när jag av en slump sprang på en sjukgymnast och bekant och började prata om det, då sa han att han kunde hjälpa mig.
Vi bokade en tid och en kompis till mig skulle följa med, trevligt med sällskap och chaufför i stan. Jag gillar inte att köra i stan, men måste jag så gör jag det.
Kom på att I också har ont i en höft och passade på att kolla om även hon kunde få hjälp.
Väl på plats i stan hann vi både äta lunch och fika.
Trevligt, vi ses alldeles för sällan.

Det är något speciellt när man känt varandra hela livet.

Så var det dags och vi var helt klart lite nervösa för sprutan.
Men för mig blev det ingen, det skulle inte alls hjälpa mot mina problem, men fick med en bra övningar som jag ska köra tillsammans med alla andra övningar.
Men I fick en spruta och det är klart att jag är glad att jag slipper om det ändå inte kommer hjälpa.
Jag hade ju hoppats på att det onda skulle försvinna helt efter den där sprutan.
Nu fortsätter jag med övningar istället.

På kvällen körde jag några intervaller, som jag fick betala för på onsdagen!