Så var det då dags för årets stora händelse - Ironman i Kalmar!
Jag funderade på om jag verkligen hade tränat tillräckligt, jag borde absolut ha simmat mer och nött lite fler cykelmil, framförallt långa pass på cykel. Nu var det längsta 14 mil och då ett fikastopp efter 7 mil.
Men just det där med fikastopp tror jag ingen blir förvånad över, för fika tillhör väl den grenen jag är bäst på ;)
Och hade jag tillräckligt med långpass i löparskorna.

Jag kom i varje fall fram till att nu finns det inte mycket mer att göra än att köra!

Vi åkte ner till Kalmar redan på onsdagen, skönt att komma ner i god tid innan. Vi hämtade stugnyckeln på campingen och sen iväg till registreringen!
Kollade in mässan och snackade med några bekanta!
På kvällen var vi även ett gäng som åt gemensam middag, trevligt! (Mannings och Tullare)

Torsdagen sov vi ut och tog det lugnt, simmade lite ute vid campingen och trots att det var lite vågigt gick det helt okej.
Vi käkade en god lunch på stan och drack en god kopp kaffe på läktaren vid målgången.
Det hör lixsom till att sitta där och njuta och ladda inför vad som komma skall.

Tog en tur till på mässan, och varje gång vi kliver in där kommer Niclas på att han behöver något nytt :)
Är det inte våtdräkt så är det solglasögon för att inte tala om hur många olika par simglasögon han köpt :))

Lite senare framåt kvällen var det dags för pre-race möte. Det är obligatorisk och där bjuds alla deltagare även på middag!
Vi gjorde sällskap med Pär, trevligt att ses, det var grymt längesen.

Efter mötet tog vi en sväng ner till starten och visst var det lite blåsigt och vågigt.

Sen kom fredagen och vi valde att sova ut även i dag, skönt!
Åt en god frukost och fixade sen iordning cyklarna och våra bike och run påsar.
Ner till incheckningen och det visade sig vara väldigt lång kö, men det gick relativt fort. Väl framme var det koll av cykel, hjälm och nummerlapp på och sen ett kort på mig och hojen.
In och hitta min plats, placera allt där det skulle vara.
Skönt att få det gjort.

På kvällen valde vi att ladda med pizza och tänkte att vi äter den nere vid starten och kollar läget, för det hade varit en del snack om vågor. Och väl på plats ser vi ju att det ser inte allt för roligt ut. Och jag som var nervös innan blev ju inte lugnare.

Vi åkte hem och fixade det sista och sov sen jäkligt gott konstigt nog.
Klockan ringer 04:00, snoozar en gång och sen kliver vi upp.
Äter frukost och åker sen mot starten.
Möter Tullare på samma plats som förra året, jag ojjar mig lite över simningen. Men Tullare verkar inte alls oroa sig.

Vi ställer oss i startledet och nationalsången spelas och innan har de spelat "Just i dag är jag stark" med Kenta.
Jag är inställd på att kämpa, för jag förstår att det kommer bli jobbigt där ute.
Min plan är att varva crawl och bröstsim. Jag är en klenis och behöver näsklämma, men det ska nog funka.

PANG där går startskottet!
Vi kommer fram till vattnet och kommer ner snabbt, jag crawla i ca 10 meter och sen blir det bröstsim resten.
Det känns redan från start att det här kommer bli tufft.
Jag tappar näsklämman och plockar av mig simglasögonen.
Jag tänker igen att jag ska kämpa, om de så ska plocka upp mig för jag inte hinner innan tiden tar slut så har jag varjefall kämpat och gjort vad jag kan. Beslutar mig också för att fokusera på en boj i taget.

Jag ser snabbt att många har problem, oroar mig för Niclas! Men kämpar på.
Ser en kille på sjöräddningsbåten och är så säker på att det är Niclas, jag ropar allt va jag kan! Men får ingen respons, men är fortfarande helt säker på att det inte funkade för Niclas. Och tänker att nästa år ska jag göra allt jag kan för att han ska fixa det här.
Jag fortsätter en stund till och ser att en tjej sträcker upp armen, hon vill bli hämtad och jag kan inte låta bli att skrika på hjälp! "Hallå" ropar jag den här gången och jag ser att sjöräddningen har koll och är på väg till henne.

Sen kämpar jag på mot vågorna som var upp till en meter höga (säger de som vet) jag tror faktiskt det stämmer bra.
Jag tar mig varjefall hela vägen fram och när jag kommer upp står klockan på 2:14 och jag får inte till det riktigt och funderar på hur lång tid det tagit, jag kommer fram till att det var nog ganska nära gränsen på just 2:15. ( men i dagsläget vet jag att det var 1:56)
Kan ju också nämna att 41 st bröt simningen pga olika anledningar, men många av dem blev sjösjuka och kräktes.

Jag springer upp och tar min bike-påse, tillåter mig att ta god tid på mig att torka fötter och sätta på strumpor.
Det där men växlingarna tycker jag är kul, jag får en kick och springer med cykeln mot bike-utgången.
Hoppar upp och trampar iväg i skaplig fart, viker av mot Ölandsbron och träffar en enorm motvind.

Sen gnetar jag på i motvinden för det var sjutton vad det blåser. Efter ett tag gör man en liten krok och möter cyklister, jag rundar och kommer ut igen och möter då dem som ligger efter. Det är mer än jag tror och där kommer världens bästa Niclas, vi blir båda förvånade och pekar på varann. Vilken härlig känsla, vi har båda klarat simningen.

Efter ett tag kommer kommer Niclas i kapp och vi skrattar och knyter nävarna och gör en typ av high five :)
Han försvinner ganska snabbt, men nu är jag säker på att han kommer fixa det här.
Och i alla små ölandsbyar står folk och hejar och det är omöjligt att inte le och göra tummen upp!

Jag passerar även i år Segerstad och funderar åter igen på vart Kenneth och hans familj har sin sommarstuga!
Jag kommer också fram till att jag inte alls vet, och inte nu heller.

Milen tickar på och jag som efter bara några mil var trött på cykel och motvind har nu tagit mig 11 mil och ska över bron igen.
Och nu kan vi snacka medvind, det går riktigt fort ner mot Kalmar, jag kommer upp i 54 km/h. Woohoo :)

Hoppas på lite bättre väder i Kalmar, men jag tycker nog att även Kalmar levererar motvind.
Gnetar på de sista milen och snart ska jag få springa
Hoppar av cykeln vill jag gärna skriva nu, men riktigt så är det inte. Men jag klickar loss och kliver av.
Halvjoggar/går bort till min plats, lämnar cykeln och sticker iväg och hämtar min run-påse.
Byter om och låter mig inte bli stressad nu heller.

Och sticker ut på löpningen, man börjar med ett varv i stan och det är lätt att springa på lite för fort där.
Första varvet tuffar jag på och det känns relativt bra, går vid vätskestationerna och sen jogga igen.
Efter varje varv får man ett armband, just i dag de finaste som finns :)

Vid varvningen hejar Gisela och säger något i still med att det ser bra ut. Men jag vete sjutton om det verkligen ser bra ut, fast hejaropen uppskattar jag verkligen :)
Jag går lite mer än jag tänkt på varv två, cykling och simning har tagit ut sin rätt.
Om jag jämför från förra året har jag bara tappat ca 5 minuter på simningen och 2 minuter på cykeln och då var det betydligt tuffare i år.
Så jag har full förståelse att jag är trött.
Förra året kändes ju löpningen så bra, men i år får jag varva jogging och gång mer på varv två.
Blir omsprungen av PF, han hejar och jag hejar tillbaka. Han verkar ha pigga ben och jag tror att jag säger något om det.
På varv tre finns inte mycket lust till att springa, men jag bestämmer att ska jag gå ska det vara snabbt.
Jag passerar en tjej som blir peppad av sin kompis och hon säger till henne att springa, tjejen svarar jag vet, men vet fan inte hur jag ska göra.
Jag hojtar till henne att hänga på mig att gå rask takt och hon hakar på och det stannar även en annan tjej som tycker att det låter bra. Vi blir en liten grupp som traskar på. Jag håller tempot uppe för jag vill inte tappa alltför mycket. Vi blandar med lite jogg.
En av tjejerna tappar oss, men kalmartjejen gör jag sällskap med hela vägen. Hon har grymt stöd från hemmapubliken.

Det var även i år grymt längst vägen, folket är hur grymma som helst.
Jag får hejarop av Blomster och det uppskattas!

Vi närmar oss stan och springer sista biten till folkets jubel, det är precis som förra året helt galet!
Det är omöjligt att inte öka tempot.
Jag sträcker upp armarna i luften och njuter.
Jag fixade det I am an Ironman....igen :)

Får världens finaste medalj!

Efter målgång tackar vi varann för sällskapet och jag glömmer helt bort att fota mig vid Ironmanväggen.
Jag har mått lite illa på slutet av löpningen och jag var helt inne på att duscha.
Hämtar min påse och får min finisher-tröja.
Går direkt till duschen och inser där att jag mår illa.
Ut i friska luften, messar Niclas och han är på massagen.
Går dit och pratar med honom och vill sen vila, får ta plats på en annan massagebänkar och där blir jag kvar ett bra tag.
Jag hinner både få massage, stretch och sova. Personalen där gör verkligen ett grymt jobb.
Hämta dricka, melon och bara kollar till mig!

Väl hemma i stugan sovs det och precis som förra året får mcdonald ett tidigt besök av oss, dags att fylla på med energi.
Hungrig hela dagen.
Så här två dagar efter känns kroppen relativt bra.
Lite stel i benen och stans största blåsa under foten precis som förra året! Den är gigantisk, men inte vätskefyllda eftersom den sprack på upploppet. Och ni behöver inte vara oroliga, jag tänker inte lägga upp någon äcklig fotbild :)
Men jag tror att jag får den av cykelskorna.

Och ni som orkar läsa allt det här skulle med all säkerhet även klara en Ironman!
Och sist, men inte minst stort tack till alla som peppat och grattat mig! Det värmer <3

I dag skulle grabbarna kolla på fotbollsmatch på Tele2 och vi erbjöd oss att köra den!
Men först lite kort cykling!

Och innan matchen skulle vi besöka en relativt nyöppnad triathlonbutik!
Både jag och Niclas var i behov av nya simglasögon! Mina fick ju avsluta sitt liv i en papperstunna på Ånga i går!

Jag fick tips av killen i butiken och valde de han tipsade om!
Han verkade ha bra koll och körde själv triathlon och i dem glasögonen!
Och jag gissar på ganska hög nivå.

Och vilken butik! Lär bli fler besök där :)
Men i dag nöjde vi oss med bara glasögonen!

Vidare mot Globen och mat innan grabbarna skulle på matchen!
Vi passade på att ta en tur till Kungsholmen och Hornsbergsstrand och besökte där Bomans glass och njöt sen av solen och förstås glassen!

Jag gillar verkligen Hornsbergsstrand!

Sen tillbaka till Globen för att vänta in grabbarna!

Och vidare hem till lilla Vagnhärad!
För att vattna odlingarna och försöka mota bort mördarsniglar!

Usch, dem är sjukt äckliga!
Har du några tips går det bra att dela med sig!!

Var rädda om varann!

Vaknade och kände mig inte helt pigg, seg i huvudet och hade jag inte lite ont i halsen.
Inte direkt taggad för att köra loppet.

Vi åt frukost och tog det väldigt lugnt.
Morgon-tv och lite mer kaffe. Blev även lite glass för halsen och kändes det inte lite bättre i halsen nu....
Ser sen på fejjan att några checkat in att de är på Ånga. Nu blir det lite fart på oss och vi kommer snabbt iväg.
Dricker vitargo i bilen och försöker tagga till.

Väl framme parkerar vi bilen och går ner till starten, hämtar startkuvertet med "tatueringarna". Vi har startnummer 19 och ska starta i första gruppen.

Vi dricker kaffe och lämnar in väskan.
Ställer oss långt bak i ledet, här står de seedade löparna och vi gissar att långt bak är det som passar oss bäst.

TUUUT, där går starten. Vi sticker iväg i ett ganska högt tempo och jag känner direkt att det är lite segt. Men grusväg känns helt okej och vi springer om några par, den är dessutom skapligt platt.
Men sen ska vi in i skogen och där är det betydligt mer tekniskt, sånt tränar vi i stort sätt aldrig. Men det går bra och vi trippar på.

Nu kommer jag inte ihåg längderna på simningen (men totalt är de 9 stycken och den längsta 190m) men väl framme vid vattnet är det bara att skutta i, på första simningen inser jag att crawl inte är att tänka på. Jag är alldeles för trött för att få till någon bra andning. Det fortsätter upp och ner i vattnet och på en kort sträcka får jag till simningen och det går riktigt bra, men det är också den enda simningen som körs med crawl. Niclas däremot kör riktigt bra på simningen, jag är på riktigt imponerad.

På en av de längre simningarna tänker jag att nu måste jag få till crawlen, men jag får sol i ögonen och bestämmer redan där att simglasögonen och jag kommer skiljas efter målgång....jag bröstar.

Det är både lerigt och kuperat i skogen, jag ramlar i geggan på slutet. Reser mig snabbt upp och där blir vi omsprungna.
Jag är riktigt trött här, men maken verkar pigg och puttar på.

På slutet springer även ett par tjejer om oss, men efter ett tag stannar de och vi springer då om dem.
Men efter ytterligare ett tag springer de om oss igen och den ena tjejen säger till mig " vi stannade och tog en gel" jag tycker det låter lite kaxigt, men försöker att inte lägga kraft på dem, för de drar dessutom ifrån så gelén gjorde väl någon nytta.

Vi har nu bara 500 meter kvar och bara asfalt och grus. (Typ hemmaplan för mig)
Vi blir även här omsprungna av ett par. Jag får verkligen kämpa nu och sista backen upp får jag horn och vill om paret, vilket går bra en liten bit för de svarar och är starka.
Och dessutom är målet längre bort än jag tror.

Men bästa här nu då.....vi springer om tjejerna med gelén och jag njuter lite extra och vill nästan gå fram i målet och säga att gelén höll inte hela vägen.

Men det gjorde jag förstås inte.

I målet får vi medaljer av urgulliga medaljutdelare, vi dricker och äter banan.
Träffar på Stefan Norman som länge kämpat och äntligen kvalat till Hawaii Ironman! Grymt!!

Vi hämtar väskan, jag tackar mina simglasögon för den här tiden och slänger dem. De har ändå inte skött sig speciellt bra.
Nu ska jag ha ett par riktigt bra.
Sen väntar en dusch och lite ätbart efter.

Hur gick det då:
Min första tanke är att vi gjort ett dåligt lopp, trött nästan hela vägen.
Men när vi får lite koll på tid och placering känns det som det ändå var helt okej.

Vad jag förstår var banan i år lite längre och den var betydligt geggigare.
Vi slutar på 1:47:59 placering 25 av 79 lag.

Det finns helt klart förbättringspotential!
Ånga arrangerar ett riktigt bra lopp, världsklass.

Jag gissar att vi är tillbaka nästa år.


Ta hand om varann.